Gillar verkligen inte minnen
Insåg nu att jag ogillar minnen. Gick tillbaka i min blogg över ett år tillbaka och läste inläggen som jag skrev då. Mina ögon fylls av tårar och minnena som lagts på en hylla i hjärnarn väcks åter, minnen som jag aldrig mer kommer uppleva kommer upp i mina tankar som om de var igår de hände. Att man kan glömma de som hänt så fort, men så fort man läser tillbaka i bloggen snappar man upp direkt vad som hände, vad jag gjorde och hur jag mådde.
De är fruktansvärt tråkigt att inse att allt som har hänt aldrig kommer åter, inget kommer gå i repris igen, aldrig någonsin, inget kommer vara som de var förrut. Svårt att sluta tänka på de som har varit och lägga de som en kategori som förflutet i hjärtat och hjärnan.
För drygt ett år sedan var jag på ön Malta, med underbara vänner, som var där alltid för en, vad som än händer så fanns de där. Att åka till Malta var nog de jobbigaste jag gjort. Att vara ifrån min underbara familj och mina vänner i nästan två månader. Att ha ett helvetisk praktik under 5 veckor var nog de som sög mest kraft ifrån mig, att inte förstå hur jag skulle må dagen efter, att jag missade många kvällar med fina flickor på grund av att jag inte mådde bra, jag valde sängen istället för Maltas hetaste klubbar, för jag kände mig hemma i sängen, jag ville bara hem ett tag där, men jag överlevde som tur dessa veckor på Malta, och nu finns de bara en lättnad att jag klarade de och det är ett minne för livet, som dock aldrig någonsin mer kommer att återupplivas, vi fem tjejer kommer aldrig mer fara till Golden Bay för att bättra på brännan, eller vi kommer aldrig mer laga de dära första gemensamma middagen som vi hade efter två veckor, eller att våra städersker vägrade städa våra rum för vi hade för stökigt, eller den gången vi tog en buss till ett okänt ställe där hela by var nersläkt, ingenstans fanns det en lampa som var tänd, utan byn var upplyst av ljus, värmeljus, doftljus, you namned it! Vi följde folkmassan till en scen, som dock var upplyst av lampor, men allt runt omkring var de bara ljus, vart man än titta, i fönster, på statyer, vi mat-godisstånd.
De var några som sjöng på scenen, en låt som man tar så mycket seriösare när man hör den live än när man hör den från datorn, jag fick tårar, de var helt sinnesjukt. Kan rabbla upp hur mycket saker vi gjorde denna resa, men tiden räcker inte till, jag vill förmedla allt, men de är för mycket för att skriva. Kanske återkommer med de sen..
Men ibland är minnen de finaste man har
.
Godnatt
De är fruktansvärt tråkigt att inse att allt som har hänt aldrig kommer åter, inget kommer gå i repris igen, aldrig någonsin, inget kommer vara som de var förrut. Svårt att sluta tänka på de som har varit och lägga de som en kategori som förflutet i hjärtat och hjärnan.
För drygt ett år sedan var jag på ön Malta, med underbara vänner, som var där alltid för en, vad som än händer så fanns de där. Att åka till Malta var nog de jobbigaste jag gjort. Att vara ifrån min underbara familj och mina vänner i nästan två månader. Att ha ett helvetisk praktik under 5 veckor var nog de som sög mest kraft ifrån mig, att inte förstå hur jag skulle må dagen efter, att jag missade många kvällar med fina flickor på grund av att jag inte mådde bra, jag valde sängen istället för Maltas hetaste klubbar, för jag kände mig hemma i sängen, jag ville bara hem ett tag där, men jag överlevde som tur dessa veckor på Malta, och nu finns de bara en lättnad att jag klarade de och det är ett minne för livet, som dock aldrig någonsin mer kommer att återupplivas, vi fem tjejer kommer aldrig mer fara till Golden Bay för att bättra på brännan, eller vi kommer aldrig mer laga de dära första gemensamma middagen som vi hade efter två veckor, eller att våra städersker vägrade städa våra rum för vi hade för stökigt, eller den gången vi tog en buss till ett okänt ställe där hela by var nersläkt, ingenstans fanns det en lampa som var tänd, utan byn var upplyst av ljus, värmeljus, doftljus, you namned it! Vi följde folkmassan till en scen, som dock var upplyst av lampor, men allt runt omkring var de bara ljus, vart man än titta, i fönster, på statyer, vi mat-godisstånd.
De var några som sjöng på scenen, en låt som man tar så mycket seriösare när man hör den live än när man hör den från datorn, jag fick tårar, de var helt sinnesjukt. Kan rabbla upp hur mycket saker vi gjorde denna resa, men tiden räcker inte till, jag vill förmedla allt, men de är för mycket för att skriva. Kanske återkommer med de sen..
Men ibland är minnen de finaste man har
.
Godnatt
Kommentarer
Trackback
