.

Att det händer saker som man aldrig trodde skulle hända, att man trodde att man var så säker på att man skulle få stanna, men man får de beskedet som man inte hade väntat på, jag får en chock. Jag var inte alls beredd på detta. Att bli uppsagd. 
Att förlora något som man egentligen lever för, man jobbar för att få ihop pengar så man kan leva sitt liv. Utan pengar klarar man de inte, så egentligen så är pengar en stor del av livet. 
Efter 2 och ett halvt år har man kommit in i jobbet på riktigt, man vet vad man ska göra och hur man ska göra för att få de bästa resultatet, man har lärt sig att räkna ut kundens mål, man har till och med vuxit upp med kunderna. 
Jag börja på macken när jag var 16, skulle fylla 17, nu är jag 19, snart 20. Det är galet stor skillnad på 16 och 20. Framför allt mognaden. 
Jag hade hittat ett jobb som jag kunde ha roligt på, jag kunde skratta med personalen, med kunderna, kunde skratta åt kunderna, skadegläjde. Har så otroligt många minnen på macken, alla våra fina histroier Annika som vi delat med varandra, som har gett både pinsamheter och långa skratt. Att man har börjat känna alla bybor nu och kan samtala med de som om man kände de utanför jobbet. Man har sett kunders barn växa upp, hunnit se en och en annan gravid fått sitt efterlängtande barn osv.
Men livet går vidare, men arbetsmarknaden ljuger mer än vad du anar. Att bli uppsagd på detta vis och blivit lurad i 2 och ett halvt år, känns förjävligt, ställt upp så många gånger och får detta tillbaka. 
Ingen mening att anstränga sig längre. 
Men detta är bara början, hela livet är framför mig och man vet aldrig när detta kommer hända igen.