.

För ett år sedan har jag för mycket i min hjärna, jag skulle om 6 dagar (för ett år sedan) åka till Malta. Jag skulle åka till ett helt främmande land, till ett helt främmande klimat, till ett helt främmande folk, med några från klassen som jag inte alls brukar umgås med. I nästan 7 veckor skulle jag vara borta. I 7 veckor skulle jag leva utan min familj, släkt, vänner, min katt som jag nydligen hade fått. I 7 veckor skulle jag klara mig utan svensk mat. I 7 veckor skulle jag leva med 25-30+ med stekande sol och skulle bo i Maltas partystad. Jag kan inte klaga på de sistnämnda. Jag trodde de skulle gå som en levande dans som i askungen, men jag trodde aldrig att jag skulle komma till ett helvete. Helvetet var min praktik. Om vi glömmer bort min praktik nu för ett tag var de rena rama "leva-livet-veckorna".

Jag vet inte om det var ödet som bestämde att jag skulle få genomgå denna resa. JAG själv trodde alla i klassen sökte, iallafall alla som hade läst engelska A+B, många i klassen har en bra engelska, och de var ett plus om man hade de. Jag har bara läst engelska A, jag HATAR engelska, så jag förstår inte varför jag sökte egentlgien, "De skadar inte att söka, TÄNK om man kommer med" och det gjorde jag. Jag var den enda i klassen som hade sök som BARA hade läst A-kursen i engelska, så jag kände mig inte så bra i engelskan.. De var iallafall 5 tjejer totalt av ca 30-40 möjliga. Men de var bara vi som hade sökt. Fattar inte att man inte tar chansen när man får åka på något sådant?! De enda som kan gå fel om man söker att man inte får följa med, men då har man iallafall sökt och fått vara med i lottningen om vilka som skulle åka. (Om de skulle varit med än 5 som skulle ha sökt, skulle de lottas om vilka skulle åka(men nu u efterhand har jag hört att de skulle ha haft råd med fler som skulle kunna åk då vi åkte))
Denna resa skulle äga rum ungefär en månad efter skolans början, jag skulle gå 1 månad i trean, sen skulle jag åka bort i ca två månader. Jag skulle alltså missa skolarbete under 2 månaders tid. Under den tiden vi skulle vara på Malta, skulle vi läsa en engeksla kurs för att komma in lättare in språket, under en veckas tid varade de ca 3 timmar/dag i 5 dagar. Sen så började praktiken. I 5 veckor skulle vi göra 165 timmar på våra praktikplatser. De var nog de värsta jag har gjort i hela mitt liv. Att komma till ett främmande land och göra praktik i en klädbutik, där folket är USEL på engelska. och jag, jag som hatar engelska, ska prata engelska dygnet runt i denna butik. Visst, engelskan utvecklades och jag och mina klasskamrater tyckte att jag hade blivit mycket bättre än vad jag var när jag kom. Så språket utvecklades av sig själv, vilket jag blev så glad över, att jag hade lyckas med något jag inte tycker om utan att det skulle vara någon större påfrestning av mig. En kunskap som jag har med mig resten av mitt liv. 
Vi fem levde livet på Malta i 7 veckor. 
165 timmar i praktik.
15 timmar engelska
49 dagar av 49 möjliga då vi kunde festa bland Maltas stööörsta partyställen.
49 dagar av 49 möjliga kunde vi vara ute till 4-5 på morgonen för krogarna stängde då folket gick, vilket vart väldigt sent på nätterna.
I 7 veckor skulle vi klara oss på maltesiskmat.
I 7 veckor skulle vi kunna leva på paraplydrinkar om vi ville.
I 7 veckor NJÖT vi av att SKOLAN (ja du läste rätt, skolan) betalade resan och maten. 
I 7 veckor njöt vi av att skolan fixade precis allt, praktik, boende, engekslakurs och rubbet. Vi betalade inte ett skit, förutom fickpengar, hur unnderbart är inte de?!
I 7 veckor skulle vi fem klara av att bo i en 4:a, två sovrum+två toaletter+kök+allrum.
Under dessa 7 veckor hann vi träffa helt underbara personer från helt andra länder än vad vi är vana med. Spanjorerna (som vi kallar dem) var med oss från dag 1, vi hade samma engelskakurs, vi bodde på samma hotell, vi hade samma mål, att skaffa vänner. Vi blev som en familj, vi bydde oss om varandra på ett sätt som är svårt att förklara på. De jobbigaste på denna resa var sista dagen, då vi skulle ge oss av, vi skulle lämna vår familj som vi hade skapat, vi skulle troligtvis aldrig ses igen. Våra vänner som känner oss som om de har kännt oss i hela våra liv, men de har bara gått 7 veckor. Vi hittade på massor med spännande utflykter, resor, båtäventyr, middagar, vi höll ihop som en familj. En familj som aldrig kommer återförenas.....


Jag överlevde dessa sju veckor med helt underbara personer, en resa som jag sent kommer glömma. 
Tack flickor för jag fick dela denna resa med er!












Denna bild får avsluta detta inlägg.

Får nästan glädjetårar när jag tänker på de...
<3