.

Tår glädjetårar nästan då jag ser på de programmet, 20.00 Svt1. 
10 stycken funktionshindrade personer åker till Afrika och ska vandra 150 mil under 24 dagar. 
Att de får möjligheten att göra en resa som de inte ens kunde föreställa sig att genomföra. Brändskadade, personer som saknar ben och armar, blind osv. 
Man får en blick om vad som har hänt alla dessa människor, tragiska berättelser, som när en tjej blev överkörd av en lastbil och nederkroppen blev obrukbar och måste ta sig fram i en rullstol. Eller en man som inte kunde ta sig ut ur ett hus då de började brinna och han hamna i koma i två månader med händer som man bara kunde skrapa av skinn och kvar fanns inget, hela ansiket är brändskadat, hela livet skall han leva med de, ett ansikte är inte lätt att gömma undan. Att dessa människor är så pass lyckliga och kan skratta precis som vi, de är inte nå annorlunda än oss bara för det är funktionshindrade. Man blir så lycklig av de, att de har varit med om nå så otroliga berättelser och fortfarande har mål i sina liv. 

Sitter med munnen öppen för man blir så fascinerad över hur de har lärt sig att klara sig själv även fast de saknar armar eller ben, de beöver egentlgien inte den där uppsikten som man tror de behöver att de behöver hjälp med precis allt. 
Och att de sen får uppleva denna resa, att få se alla dessa djur som finns, ta sig fram i djungeln på olika sätt att prova på hur det är att leva ute i naturen.
Helt fantastiskt att se.